You have entered the mind of Maley.

Man slutar aldrig förvånas över människor, de man trodde stod än nära men ständigt gör än besviken. jag insåg för länge sedan att jag inte orkar vara vän med folk som tar min energi och gör mig ledsen. Jag umgås bara med folk jag verkligen vet aldrig kommer att göra mig ledsen. Mina arbetskollegor, mina gamla vänner från estet, alnöpojken mm. Resten gör mig otroligt ledsen. Man försöker hitta en balans mellan jobb och fritid. Man ska höra av sig hela tiden till alla för att veta att man finns. Och så inser man att de aldrig hör av sig till mig, de ringer aldrig, skickar inte ens ett sms. Varför ska jag ta mig tid? Jag orkar inte vara besviken längre. Om jag inte kommer för nära blir jag inte det. Jag slipper känna någonting alls.