When you do nothing .

Livskris nr 52.
Den som kommer si så där var tredje månad.

Allt suger, utelivet suger, tom vännerna suger.
Igentligen gör de inte det men när min äventyrs remote slås på och alla kommer med diverse bortförklaringar som '' Nä, jag har ont i magen, Nej jag kan inte jag ska sova, njeee det är ett moln på himlen och jag lämnar inte hemmet ifall inte solen lyser!'' så får jag damp och har lust att slå huvudet igenom väggen.
Jag är så ensam och sitter hemma i soffan dygnet runt känns det som och enda sällskapet är två katter som ligger och sover hela tiden.
Jag städar, jag diskar, jag damsuger, jag dammtorkar och det pirrar i hela kroppen av rastlöshet.

Jag vill flytta bort till en annan stad samtidigt som jag inte vågar. Jag börjar fundera på hur jag ska göra med katterna om jag flyttar. Klarar Sixten av en resa i tio timmar utan att dö av en hjärtinfark alternativ bajsattack.
Kommer jag få jobb? Vem fan vill anställa mig? En tjej som jobbar i en kiosk i Sundsvall, vad kan hon bidra med?
Lägenhet, ska jag behöva bo på gatan, med två katter?
Vänner. Hur fasiken ska jag kunna lämna dem, och skaffa mig nya?
Min familj. Hur ska jag klara mig utan tryggheten som finns hemma?

Sen går det några dagar. Jag isolerar mig totalt. Gnäller på bloggen, blir bitter. Kanske köper en ny blomma till hemmet. Eller köper mig ett ex antal nya filmer. Fyller kylen med munkar, brownies och kakor. Sväller i mig tills jag mår dåligt.
Vaknar upp och inser att jag ska förändra mitt liv. Den här gången ska det bli förändring. Men jag vet innerst inne att det aldrig blir det. Aldrig någonsin.

Livet på en pinne.