Den där ständiga frestelsen. Den är ofta framför än, man får se den men inte röra. Den står där och hånler och viskar tyst tyst jag vet att du vill ha mig. Man ignorerar, tittar bort, talar med andra bara för att tänka på annat. Men den finns alltid i bakhuvudet. Som en nagel i ögat. Om man råkar komma för nära tar impuserna över att kastar sig över objektet. Och då kan man inte sluta. Man frossar och tar för sig. När mättnadskänslan ha tagit över står man där med ångest.
Ångest över ens obefintlig självdiciplin. Man vill skrika, och kanske till och med gråta över sitt misstag.
Man kan till och med kräkas.
Jävla räksallad.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar