Lördagen var en bra dag. Jag vaknade på morgonen, utvilad och lycklig. Katterna hoppade upp i sängen för lite morgonmys innan det var dags att kliva upp på riktigt. Jag vattnade blommorna och upptäckte att det var dags att plantera om garderobsblommorna. Planerna gick till att sätta dem i en stor 10 liters kruka så de kunde få växa vilt.
Så jag klädde på mig och sminkade mig. Innan jag skulle gå till bussen upptäckte jag att Attmar hade förbrukat alla sina leksaker. Allt som fanns kvar var söndertuggade plastikers. Jag skulle vara tvungen att köpa nya leksaker konstaterade jag. Skyndade mig ner på stadens gator som ledde mig till Hemköp. Gick till växtavdelningen. Kände mig vuxen när jag la ner blomjordspåsen i korgen. Gick sedan raka vägen till katthyllan, letade efter leksakerna. En tant stod brevid mig och plockade kattmatsbukar. Jag börjar lägga märka till att hon talar med sig själv, " hmm, den här maten kommer nog lilla Felix att gilla. Eller nä. Jo Felix gillar den här. Nej!"
Jag observerade henne. Hennes mummlande. Kollade i korgen hon hade. Bara kattsaker. Felix Felix. Katter. Felix! Hon stod där. Helt besatt. Och jag insåg någonting jag inte ville inse. Jag är 22 år, ensam. Två katter. Två katter som jag alltid talar om, som jag alltid har bråttomt hem till. Tanten som stod brevid mig skulle lika gärna kunna vara jag i framtiden om det inte blir förändring i mitt liv. Plötsligt blev jag arg. Rynkade på nästan och suckade. Kattleksaken jag hade i handen slängde jag tillbaka i hyllan, vände på klacken och gick därifrån i rusande fart.
22 år. Aldrig, aldrig. Det är inte min framtid. Vad har jag gjort med mig själv? Aldrig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar