Klockan tickade på som vanligt och tiden rusade fram. En lugn men händelserik dag med polisförhör och kommunala möten och visning i Sundsvall vänthall inför den framtida renoveringen. 7 minuter kvar på arbetsdagen då en A-lagare står i kioskluckan och tittar på mig. Jag går fram till honom och frågar vad han vill ha.
- ingenting. Svarar han och forsätter: Jag berättade precis för de andra här borta hur du ser ut, på Finska.
Jag tittar på honom och försöker se om det finns allvar i hanses ögon, och ja. Han var dödligt seriös. Okej? Svarar jag honom.
- Ja alltså jag kan ju Finska.
- okej. Svarar jag återigen.
- Alltså... Då berättade jag hur du såg ut. På Finska. Typ att du har hästsvans. Och lite hår på sidorna.
Jag kollar på honom, väntar på hans nästa move. Men det kommer inte. Han bara står där med sina röda grummliga ögon och stirrar med en tom blick framför mig.
- Hejdå. Säger jag med sträng röst som visar att samtalet är över.
- Hejdå. Svarar han, vänder på klacken och luffsar sin väg bort mot bänkarna igen, knäcker en öl och stirrar i tomma intet.
Ingen dag är den andra lik.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar